The Gaslight Anthem – We Did It When We Were Young

Ja vad ska man säga!

Hej idag har jag gjort...och blablabla.Nej det stadiumet skippar vi för jag tänker ta denna bloggen till en mycket högre nivå än det.Jag tänker satsa högt och dela med mig av mina starkaste känslor,något som endast min trognaste och bäste vän vet.Något som jag verkligen inte kan prata om.Något som får mig att undra hur allt kan bli så förvirrat,så spänt.

Jag delar med mig av min sanning och mina farhagor,mina känslor och mina drömmar.Jag är inte som du tror.Jag är den jag trodde att jag var.För ett år sedan skulle jag inte ha brytt mig men när sommaren nådde sitt slut hände något.Jag förändrades.Jag dog,bara sådär.Men bara för att återupplivas.Jag tog det första steget mot ett nytt liv.Jag valde detta och nu måste jag stå för konsekvenserna.Det som väcks till liv är något jag får ta itu med som det kommer.

Mycket rymdes inom mig för ett år sedan.All smärta som jag kände det liksom smälte inom mig och jag stängde in det i en säker låda tillsammans med allt annat skit som jag fruktade och inte ville se mer av.Detta var under den tiden då jag var som mest mulligast eller hur jag ska beskriva det.Men allt som jag kände,glädje,rädlsa,hat,ilska...Ja allt egentligen fick plats inom mig.Men när vikten rasade,på ett bra sätt,så var det som allt inte längre fick plats inom mig.Mycket av det som försvann från mig var all min glädje,det är något som jag saknar mycket,all min glädje.

Min bäste vän säger att hon inte känner igen mig längre,i alla fall på insidan.Ibland så ser hon den där tjejen som var så sprudlande glad säger hon men det är oftast när jag är som mest avslappnad.Och det är nog rätt sant.För nu för tiden så är jag väldigt spänd av mig.Så fort jag är i närheten av mina föräldrar så är jag spänd,dryg och otrevlig,men det är väl inte så konstigt.För det är här som hela mitt liv tar form.Jag vill inte leva såhär längre.Det är jobbigt.Leva i ovisshet och ilska,aldrig veta när man kan få ett panikanfall,aldrig veta när tårarna ska ta över.Aldrig veta när man kan få ett utbrott och välta allt man ser framför sig.

Ska jag vara ärlig så har jag haft det så jobbigt att jag tog min halsduk,snurrade några varv runt min hals,för den är så lång,och låste sedan fast den i min dörr.Jag böörjade ta några sted samtidigt som jag märkte att halsduken smeta åt tunt min hals,den spändes mer och mer.Men när jag hade kommit en bit så började jag fråga mig själv om jag verkligen ville detta.Hur skulle jag lämna min familj.

Detta var en fråga som verkligen stod på liv eller död.Jag valde liv.Inte för att jag var feg för det var jag men utan för att jag var trött på att leva i ett sorts mörker hela tiden.Men mest var nog för att jag ville börja leva på nytt igen.Sedan frågade jag mig själv igen om det fick mig att känna mig levande,att försöka strypa mig själv.

Svaret löd såhär: Nej det gjorde det inte,inte alls...Men det fick mig att vilja känna mig levande!

Mycket ligger begravt inom mig,många känslor.Jag har inte världens bästa kontakt med min familj,ibland undrar jag om vi har samma blod som pumpar genom ådrorna.Är vi verkligen släkt.Jo det är vi men ibland undrar jag verkligen.Min bror har familj,är snart lärare och bor inte hemma.Min andra bror har ett fast jobb och bor heller inte hemma.Och så är det jag,vad ghar jag.Jo den fy tusan tjej till bästa vän.Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan henne.Men som jag sade så var det som om allt inte fick plats inom mig när jag förändrades.Ilskan tog mer plats än någonsin och det gör den fortfarande,men jag jobbar på det fast det är svårt att jobba på något som bara växer sig större och större.

Tjejen jag var förut hon dog.Hon dog så hårt,jag vill inte veta av den personen.Jag hatade den tjejen.Det enda som jag gillade med henne var hennes glädje.Den sortens glädje som sprudlar geonom kroppen från topp till tå.Den sortens glädje som får dig att alltid le,vad du än tänker på.Men hon är död och så är också hennes glädje.Jag är nu en helt vanlig tjej som går till skolan med ett ansikte som alla andras.

På utsidan skulle ingen kunna ana att jag har de problem som jag har och att jag känner som jag gör,jag är som en helt annan person på utsidan.Men på insidan är jag en helt annan person.Och detta är min blogg om att försöka hitta tillbaka till mig själv igen!