Jag tankade på min mobil för två dagar sedan med ett kontantkort.

Då får man en kod och jag slog den en gång.

Jag slängde sedan pappret och satte mig på en bänk på perongen.

När jag kom till min kompis hade mina pengar till mobilen forfarande inte kommit.

I alla fall jag sade till min kompis att jag forfarande kom ihåg koden och att jag skulle prova att skriva den igen för att se om den var använd eller inte.

Hon trodde inte att jag kunde den men jag slår den framför hennes ögon,detta är kanske en fyrtio minuter efter att jag har slagit koden och slängt pappret på stationen.

I alla fall så slår jag koden och gissa va det står.

"Denna kod är redan använd"

Har man bra minne eller?

Kommer fortfarande ihåg koden så jag kan ju bevisa att jag kan den:

816 161 397 232 1

Ja vad säger man?

I Sverige är vi jätteduktiga på att skapa en ram som beskriver hur normal man är.Håller man sig inte inom den ramen så klassas du som ett jävla freak.Vi svenskar är väldigt duktiga på att använda ordet normal.

Vi fattar oftast inte att det inte finns något som heter normalt.Man kan inte vara normal,det går helt enkelt inte.

Ingen individ är normal.Det finns alltid något som får oss alla att sticka ut på något sätt och det är just där som vi alla blir unika.

Jag tycker det är fel att säga till en person att bete sig normalt när det nästintill omöjligt.Så nästa gång du säger till en person att börja bete sig som en normal person eller att personen inte är normal,så kan du ha i åtanke att du själv är minst lika konstig vare sig du vet det eller inte!

Nu kom den igen!

Den här blodlusten som jag berättade om i förra inlägget.Det som skrämmer mig mest när jag får den är inte att jag får den,det är att jag inte känner mig äcklad eller rädd.Det känns helt naturligt.

Jag var nära på att göra ett sår i min hud men jag avböjde tanken innan jag tog upp redskapet.Ja jag vet att ni måste tro att jag är ett psykiskt störd men det är jag verkligen inte.Jag är bara en 16 årig tjej som inte riktigt vet vad hon är för något,är hon en vilsen varelse på jakt efter sin framtid.

Jag har en känsla om att jag är en sorts "vampyr" men det är omöjligt att jag skulle kunna vara det.

Vampyrer finns ju inte,eller?

När jag inser att jag måste göra mig illa för att kunna få lite blod blir jag väldigt frustrerad.Visst jag har bra läkkött men jag känner ju fortfarande smärta om jag skulle göra ett sår för att få ut några ynka blod droppar.

Ja jag vet inte vad jag ska göra,men jag känner att jag blir rätt så yr,konstig om jag inte får blod och jag har läst om sådan här "vampyrer" att vi blir lätt sjuka om vi inte får i oss blod.

Något måste jag göra för jag dricker bara mitt eget blod,jag blir äcklad på tanken av andras men mitt njuter jag av konstigt nog!

Hej igen!

Jag är ingen troende person.Dock kan jag erkänna att jag tror att det existerar en gud men jag tror inte på honom.Jag trordock på spöken men inget mer.Jag tror inte på varulvar,jag tror inte på vampyrer eller monster.

Men det finns saker man inte kan unvika att tro på och känna.Jag vet att detta måste låte totalt vrickat och galet men det är sant vartenda ord.Jag är ingen person som ljuger åt mig uppmärksamthet,jag är inte psykist sjuk,jag är bara en normal 16 årig tjej med världens jobbigaste hemlighet.

En hemlighet som aldrig får avslöjas.

Det finns saker som får mig att bli rädd men inte mer.

Ändå är jag...farlig.Jag känner det,jag har aldrig skadat någon men jag kan om jag vill.

Det här må låta helt galet som sagt men jag är förändrad.Jag är inte mig själv längre,det är något fel med mig.Maten tilltalar mig inte längre på samma sätt som den har gjort.Jag äter mycket mindre och det finns saker som gör mig uppmärksam,och det finns en törst.En törst så stor och en lust som gör mig galen.

Jag törstar efter det sista jag trodde jag skulle törsta efter.

Jag törstar efter...blod!

Ja där sade jag det,och jag vet vad du måste tänka just.Vilket jävla freak men jag är inte det.Du får tro vad du vill men jag är inte galen.

På senaste tiden har jag blivit mer spänd och mer arg.Jag bryr mig mindre och jag har framförallt blivit mycket mycket starkare.Jag har aldrig kunnat ta min kompis i armbrytning,det kan jag nu.Jag kunde trycka tillbaks min papppas hand när han skulle kittla mig.

Jag kunde hålla i hans mobil med en hand när han försökte ta den hur min knutna hand.

Ja alltså du hör ju själv hur sjukt allt låter.Jag hör väldigt bra,när människor står en bit bort och pratar så hör jag vad de säger,vartenda ord.Jag ser bra,saker som är pyttesmå jag ser de,till och med i mörkret ser jag saker som ingen annan ser.

Jag ahr väldigt bra minne,jag till och med lät min kompis vinna i memory.Ändå visste jag var alla bilderna låg.Jag kan komma ihåg siffror,bokstäver,namn,ansikten och platser väldigt lätt.Mitt lokalsinne är väldigt bra.

Nu kommer vi till det obehagligaste.Jag har otroligt vassa tänder.Jag skojar inte.Mina hörntänder,jag biter mig i tungan hela tiden och jag biter hål på en massa saker,saker som inte kan gå sönder så lätt.Jag har också ett väldigt bra läkkött.Jag rev förut med en nålsprättare på min vrist,hårt,och ristade in namnet på mitt favoritband.När jag tog ner foten så var det för att lägga tillbaka sprättaren i sin behållare.Det blev sår efter ett namnet,det såg jag innan jag satte ner foten.När jag sedan några sekunder tog upp foten igen för att granska namnet så var där ingenting.

Inte ens spår av rispor.Absolut ingenting.Jag är fullt alvarlig.

Jag har också otroligt snabba reflexer och jag kan springa väldigt snabbt om jag vill.T ex om någon tappar något så hinner jag ofta fånga upp det innan det slår i marken.

Men det som skrämmer mig mest är att jag ibland kan få en sådna längtan efter blod.Men bara mitt eget blod.

För några dagar sedan fick jag en sådan längtan och lust efter blod att jag tog fram en kniv och försökte göra ett sår där jag kunde dricka det.Jag llade en isklump för att bedöva lite men jag stoppade mig själv i sista stund.Jag vill inte skada mig själv.

Men för någon dag sedan råkade jag riva bort lite skinn från min läpp.Det börjad edå blöda.Jag drog med fingret över läppen och lite blod fanns på fingret.Plötsligt var lusten där igen.

Innan jag visste ordet av det så var mina läppar ihoptryckta medan tungan vispade över såret.Sög och sög upp det ynka droppar som ville komma fram.Det sjukaste med hela incidenten var att jag njöt varenda sekund av att få i mig blodet.Det var inte äckligt på något sätt,det var gott.

Jag skakar så fruktansvärt mycket nör jag tänker på det.Och vad fan kan jag vara om inte det ord som sitter fastklistrad på min tunga.Ekar i hela mitt huvud.

Vampyr!

Nej,åh nej.Det går inte.Men jag har läst om en som också är vampyr och alla tecknen stämmer.Allt stämmer.Men vi är inte odödliga men jag har en tanke om att vi kanske lever lite längre än de som inte är vampyrer.Jag äter mat,vi kan faktiskt äta mat och vi sover.

Vi är precis som vanliga människor bara att vi är lite annorlunda.Herregud hjälp mig,jag vill ha svar på vad jag är för något!

Lights will guide you home,and ignite your bones.

And I will try to fix you!

Jag skulle vilja hitta det ljuset,som kan guida mig tillbaka på rätt väg,den väg som gjorde mig glad.Men det är svårt och allt har sin tid.Egentligen vill jag bara fly och stänga in mig i en liten låda som ingen skulle hitta.Allt för att inte känna mig så nere.

Jag vet inte vad som händer med mig.Jag brukade inte vara såhär.Men saker och ting förändrars och jag antar...att även vi gör det med.Vi människor är jävligt duktiga på att ta det mesta för givet.Fast det borde vi inte göra.För snart står vi där,tomhänta och ordlösa.Allt för att vi är väldigt giriga.Vi ska bara ha och ha men vi är aldrig nöjda.

Jag påminner mig själv hela tiden om att min vänskap med min bästa vän är något som jag inte ska ta för givet.Det var bara slumpen som avgjorde att vi skulle bli vänner.

Men jag är 16 år så vad fan vet jag!

Det är lustigt hur saker och ting får oss att reagera.Jag lyssnar på musik för jämnan och jag gråter till vissa låtar,samtidigt som jag ler för mig själv till andra låtar.En del låtar får mig att känna mig fri som en fågel och en del relaterar jag till en bur och ett stort hänglås.Men att hitta ljuset för mig är som att ta ett iskallt dopp i poolen.Man får ta en dag i taget och ett steg i taget.Eftersom allt har sin tid.

Jag önskar bara att jag kunde hitta mitt liv och hitta min personlighet.Men det är svårt,varför? Inget som jag kan svara på.

När jag känner mig nere sätter jag på Hallelujah,Tears in heaven,We did it when we were young,Fix you,The Scientist,Gap,One Last Time och deverse olika låtar som får mig att brista ut i gråt och bara känna smärtan rinna nerför mina kinder.Jag brukar tänka på mig själv som en fri fågel,eller ja nästan i alla fall.Ibland önskar jag att jag var fri som en fågel.Bara flaxa iväg när det känns som om något inte stämmer.

Men istället för att flaxa iväg så tar jag min kamera och min iPod och går ut i naturen.Det är mitt ljus i mörkret.Anledningen till min nedstämmning är en av mina familjemedlemmar.Vi har väl inte varit bästa vänner på väldigt länge nu men det är svårt att förlåta dte som har hänt.Jag förstår mer än vad de tror och jag vill inte ha nåågon som helst kontakt med de när jag blir arton.Då ska jag fly landet och flytta till London.

Det kommer bli mitt bästa val jag någonsing har gjort och sedan ska jag bevisa att jag är bätttre än de tror.

jag ska bli en av världens bästa fotografer och de ska bara få se på!

The Gaslight Anthem – We Did It When We Were Young

Ja vad ska man säga!

Hej idag har jag gjort...och blablabla.Nej det stadiumet skippar vi för jag tänker ta denna bloggen till en mycket högre nivå än det.Jag tänker satsa högt och dela med mig av mina starkaste känslor,något som endast min trognaste och bäste vän vet.Något som jag verkligen inte kan prata om.Något som får mig att undra hur allt kan bli så förvirrat,så spänt.

Jag delar med mig av min sanning och mina farhagor,mina känslor och mina drömmar.Jag är inte som du tror.Jag är den jag trodde att jag var.För ett år sedan skulle jag inte ha brytt mig men när sommaren nådde sitt slut hände något.Jag förändrades.Jag dog,bara sådär.Men bara för att återupplivas.Jag tog det första steget mot ett nytt liv.Jag valde detta och nu måste jag stå för konsekvenserna.Det som väcks till liv är något jag får ta itu med som det kommer.

Mycket rymdes inom mig för ett år sedan.All smärta som jag kände det liksom smälte inom mig och jag stängde in det i en säker låda tillsammans med allt annat skit som jag fruktade och inte ville se mer av.Detta var under den tiden då jag var som mest mulligast eller hur jag ska beskriva det.Men allt som jag kände,glädje,rädlsa,hat,ilska...Ja allt egentligen fick plats inom mig.Men när vikten rasade,på ett bra sätt,så var det som allt inte längre fick plats inom mig.Mycket av det som försvann från mig var all min glädje,det är något som jag saknar mycket,all min glädje.

Min bäste vän säger att hon inte känner igen mig längre,i alla fall på insidan.Ibland så ser hon den där tjejen som var så sprudlande glad säger hon men det är oftast när jag är som mest avslappnad.Och det är nog rätt sant.För nu för tiden så är jag väldigt spänd av mig.Så fort jag är i närheten av mina föräldrar så är jag spänd,dryg och otrevlig,men det är väl inte så konstigt.För det är här som hela mitt liv tar form.Jag vill inte leva såhär längre.Det är jobbigt.Leva i ovisshet och ilska,aldrig veta när man kan få ett panikanfall,aldrig veta när tårarna ska ta över.Aldrig veta när man kan få ett utbrott och välta allt man ser framför sig.

Ska jag vara ärlig så har jag haft det så jobbigt att jag tog min halsduk,snurrade några varv runt min hals,för den är så lång,och låste sedan fast den i min dörr.Jag böörjade ta några sted samtidigt som jag märkte att halsduken smeta åt tunt min hals,den spändes mer och mer.Men när jag hade kommit en bit så började jag fråga mig själv om jag verkligen ville detta.Hur skulle jag lämna min familj.

Detta var en fråga som verkligen stod på liv eller död.Jag valde liv.Inte för att jag var feg för det var jag men utan för att jag var trött på att leva i ett sorts mörker hela tiden.Men mest var nog för att jag ville börja leva på nytt igen.Sedan frågade jag mig själv igen om det fick mig att känna mig levande,att försöka strypa mig själv.

Svaret löd såhär: Nej det gjorde det inte,inte alls...Men det fick mig att vilja känna mig levande!

Mycket ligger begravt inom mig,många känslor.Jag har inte världens bästa kontakt med min familj,ibland undrar jag om vi har samma blod som pumpar genom ådrorna.Är vi verkligen släkt.Jo det är vi men ibland undrar jag verkligen.Min bror har familj,är snart lärare och bor inte hemma.Min andra bror har ett fast jobb och bor heller inte hemma.Och så är det jag,vad ghar jag.Jo den fy tusan tjej till bästa vän.Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan henne.Men som jag sade så var det som om allt inte fick plats inom mig när jag förändrades.Ilskan tog mer plats än någonsin och det gör den fortfarande,men jag jobbar på det fast det är svårt att jobba på något som bara växer sig större och större.

Tjejen jag var förut hon dog.Hon dog så hårt,jag vill inte veta av den personen.Jag hatade den tjejen.Det enda som jag gillade med henne var hennes glädje.Den sortens glädje som sprudlar geonom kroppen från topp till tå.Den sortens glädje som får dig att alltid le,vad du än tänker på.Men hon är död och så är också hennes glädje.Jag är nu en helt vanlig tjej som går till skolan med ett ansikte som alla andras.

På utsidan skulle ingen kunna ana att jag har de problem som jag har och att jag känner som jag gör,jag är som en helt annan person på utsidan.Men på insidan är jag en helt annan person.Och detta är min blogg om att försöka hitta tillbaka till mig själv igen!