Lights will guide you home,and ignite your bones.

And I will try to fix you!

Jag skulle vilja hitta det ljuset,som kan guida mig tillbaka på rätt väg,den väg som gjorde mig glad.Men det är svårt och allt har sin tid.Egentligen vill jag bara fly och stänga in mig i en liten låda som ingen skulle hitta.Allt för att inte känna mig så nere.

Jag vet inte vad som händer med mig.Jag brukade inte vara såhär.Men saker och ting förändrars och jag antar...att även vi gör det med.Vi människor är jävligt duktiga på att ta det mesta för givet.Fast det borde vi inte göra.För snart står vi där,tomhänta och ordlösa.Allt för att vi är väldigt giriga.Vi ska bara ha och ha men vi är aldrig nöjda.

Jag påminner mig själv hela tiden om att min vänskap med min bästa vän är något som jag inte ska ta för givet.Det var bara slumpen som avgjorde att vi skulle bli vänner.

Men jag är 16 år så vad fan vet jag!

Det är lustigt hur saker och ting får oss att reagera.Jag lyssnar på musik för jämnan och jag gråter till vissa låtar,samtidigt som jag ler för mig själv till andra låtar.En del låtar får mig att känna mig fri som en fågel och en del relaterar jag till en bur och ett stort hänglås.Men att hitta ljuset för mig är som att ta ett iskallt dopp i poolen.Man får ta en dag i taget och ett steg i taget.Eftersom allt har sin tid.

Jag önskar bara att jag kunde hitta mitt liv och hitta min personlighet.Men det är svårt,varför? Inget som jag kan svara på.

När jag känner mig nere sätter jag på Hallelujah,Tears in heaven,We did it when we were young,Fix you,The Scientist,Gap,One Last Time och deverse olika låtar som får mig att brista ut i gråt och bara känna smärtan rinna nerför mina kinder.Jag brukar tänka på mig själv som en fri fågel,eller ja nästan i alla fall.Ibland önskar jag att jag var fri som en fågel.Bara flaxa iväg när det känns som om något inte stämmer.

Men istället för att flaxa iväg så tar jag min kamera och min iPod och går ut i naturen.Det är mitt ljus i mörkret.Anledningen till min nedstämmning är en av mina familjemedlemmar.Vi har väl inte varit bästa vänner på väldigt länge nu men det är svårt att förlåta dte som har hänt.Jag förstår mer än vad de tror och jag vill inte ha nåågon som helst kontakt med de när jag blir arton.Då ska jag fly landet och flytta till London.

Det kommer bli mitt bästa val jag någonsing har gjort och sedan ska jag bevisa att jag är bätttre än de tror.

jag ska bli en av världens bästa fotografer och de ska bara få se på!

The Gaslight Anthem – We Did It When We Were Young

Ja vad ska man säga!

Hej idag har jag gjort...och blablabla.Nej det stadiumet skippar vi för jag tänker ta denna bloggen till en mycket högre nivå än det.Jag tänker satsa högt och dela med mig av mina starkaste känslor,något som endast min trognaste och bäste vän vet.Något som jag verkligen inte kan prata om.Något som får mig att undra hur allt kan bli så förvirrat,så spänt.

Jag delar med mig av min sanning och mina farhagor,mina känslor och mina drömmar.Jag är inte som du tror.Jag är den jag trodde att jag var.För ett år sedan skulle jag inte ha brytt mig men när sommaren nådde sitt slut hände något.Jag förändrades.Jag dog,bara sådär.Men bara för att återupplivas.Jag tog det första steget mot ett nytt liv.Jag valde detta och nu måste jag stå för konsekvenserna.Det som väcks till liv är något jag får ta itu med som det kommer.

Mycket rymdes inom mig för ett år sedan.All smärta som jag kände det liksom smälte inom mig och jag stängde in det i en säker låda tillsammans med allt annat skit som jag fruktade och inte ville se mer av.Detta var under den tiden då jag var som mest mulligast eller hur jag ska beskriva det.Men allt som jag kände,glädje,rädlsa,hat,ilska...Ja allt egentligen fick plats inom mig.Men när vikten rasade,på ett bra sätt,så var det som allt inte längre fick plats inom mig.Mycket av det som försvann från mig var all min glädje,det är något som jag saknar mycket,all min glädje.

Min bäste vän säger att hon inte känner igen mig längre,i alla fall på insidan.Ibland så ser hon den där tjejen som var så sprudlande glad säger hon men det är oftast när jag är som mest avslappnad.Och det är nog rätt sant.För nu för tiden så är jag väldigt spänd av mig.Så fort jag är i närheten av mina föräldrar så är jag spänd,dryg och otrevlig,men det är väl inte så konstigt.För det är här som hela mitt liv tar form.Jag vill inte leva såhär längre.Det är jobbigt.Leva i ovisshet och ilska,aldrig veta när man kan få ett panikanfall,aldrig veta när tårarna ska ta över.Aldrig veta när man kan få ett utbrott och välta allt man ser framför sig.

Ska jag vara ärlig så har jag haft det så jobbigt att jag tog min halsduk,snurrade några varv runt min hals,för den är så lång,och låste sedan fast den i min dörr.Jag böörjade ta några sted samtidigt som jag märkte att halsduken smeta åt tunt min hals,den spändes mer och mer.Men när jag hade kommit en bit så började jag fråga mig själv om jag verkligen ville detta.Hur skulle jag lämna min familj.

Detta var en fråga som verkligen stod på liv eller död.Jag valde liv.Inte för att jag var feg för det var jag men utan för att jag var trött på att leva i ett sorts mörker hela tiden.Men mest var nog för att jag ville börja leva på nytt igen.Sedan frågade jag mig själv igen om det fick mig att känna mig levande,att försöka strypa mig själv.

Svaret löd såhär: Nej det gjorde det inte,inte alls...Men det fick mig att vilja känna mig levande!

Mycket ligger begravt inom mig,många känslor.Jag har inte världens bästa kontakt med min familj,ibland undrar jag om vi har samma blod som pumpar genom ådrorna.Är vi verkligen släkt.Jo det är vi men ibland undrar jag verkligen.Min bror har familj,är snart lärare och bor inte hemma.Min andra bror har ett fast jobb och bor heller inte hemma.Och så är det jag,vad ghar jag.Jo den fy tusan tjej till bästa vän.Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan henne.Men som jag sade så var det som om allt inte fick plats inom mig när jag förändrades.Ilskan tog mer plats än någonsin och det gör den fortfarande,men jag jobbar på det fast det är svårt att jobba på något som bara växer sig större och större.

Tjejen jag var förut hon dog.Hon dog så hårt,jag vill inte veta av den personen.Jag hatade den tjejen.Det enda som jag gillade med henne var hennes glädje.Den sortens glädje som sprudlar geonom kroppen från topp till tå.Den sortens glädje som får dig att alltid le,vad du än tänker på.Men hon är död och så är också hennes glädje.Jag är nu en helt vanlig tjej som går till skolan med ett ansikte som alla andras.

På utsidan skulle ingen kunna ana att jag har de problem som jag har och att jag känner som jag gör,jag är som en helt annan person på utsidan.Men på insidan är jag en helt annan person.Och detta är min blogg om att försöka hitta tillbaka till mig själv igen!